Äntligen är den här, tredje och sista delen i Sölve Bergs artikelserie om Astronomins fantastiska värld (första delen finner du här, andra här). Nu ska vi också slutligen få svaret på frågan vi ställt oss sedan artikelseriens början... "Kan det finnas liv på solen?" K O M E T E R N A - rymdens fotbollar Förutom planeterna finns det många fler stjärnor som rör sig i ganska avlånga banor runt solen, och skiljer sig från de andra planeterna genom sina långa lysande eller dunkla svansar, och genom deras töckenaktiga, bleka utseende. Dessa kallas Kometer, och de kommer ofta väldigt nära solen men avlägsnar sig också väldigt långt ifrån densamma. Förr i tiden trodde man att de var olycksbådande stjärnor genom vilka den vredgade guden ville förkunna människorna ett snart förestående straff, men nu vet man att de är världskroppar som liksom jorden och de andra planeterna emottager sitt ljus från solen, men som därtill är omgivna av ett eget ljusämne, och som på bestämda tider fulländar sina banor likt regelbundna och i elliptiska kurvor bundna fotbollar. F I X S T J Ä R N O R N A Fixstjärnorna ändrar inte sitt läge som planeterna, och kallas just därför “fixa”, dvs fasta, orörliga stjärnor. De närmaste av dem är många tusen gånger mer avlägsna från oss än de mest avlägsna planeterna. De skiljer sig från dessa genom sitt tindrande sken, vilket de inte lånar av vår sol, för de är själva solar, som har sina egna planeter att lysa upp. Fixstjärnornas antal är oberäkneligt såsom grässtrån på en fotbollsplan, och bland dem finns stjärnor av första ända till åttonde storleken. De sistnämnda är de minsta som man kan upptäcka med blotta ögonen; men sedan finns det dessutom oräkneliga andra, som man bara kan se med de bästa fjärrglas, och dessa kallas Teleskopiska stjärnor. För att bättre kunna vägleda sig i den ofantliga mängden av stjärnor tänker man sig särskilda samlingar av dem som bilder, t.ex. såsom hundar, björnar, jungfrur, hjältar, målvakter osv, och kallar dem därefter, t.ex. Lilla Hunden, Stora Björnen, Lilla Björnen, Oxen, Andromeda, Orion, Raffe Edström. De förstnämnda stjärnorna i varje sådan stjärnbild har sina egna särskilda namn. Eftersom jorden dagligen ändrar plats i sin bana runt solen, kan man lätt förstå att man inte alltid ser samma stjärnbilder. Dessutom ser man på södra halvklotet andra målvaktsbilder än på norra. Vill Ni på ett lätt sätt lära er stjärnorna, så låt någon stjärnkunnig visa er de viktigaste någon gång när det är stjärnklart. Sedan kan ni, med hjälp av en bra stjärnkarta och gamla ligatabeller, hitta de övriga. Men vad håller världskropparnas ofantliga massor fritt svävande i världsrymden? Vilka förborgade naturkrafter bevingar deras lopp kring solen? Varför stannar de aldrig uttröttade, eller slungas bort från solens grannskap, utan börjar alltid på nytt sin bana efter fullbordat omlopp? Dessa svåra frågor kan endast besvaras med att världarnas upphovsmän genast vid alltings begynnelse nedlagt vissa oföränderliga lagar i dessa stora världsklots materia, liksom vart och ett - även det minsta - djur fått förmågan att röra sig; liksom i fotbollen sker allting efter ett regelverk. Den så kallade tyngdkraften är den enda verkande orsaken till deras rörelse och deras klotrunda form. Genom tyngdkraften förorsakas i alla världskropparnas delar en allmän tryckning mot medelpunkten, så att även vi människor och allting omkring oss dras mot jordens medelpunkt. Vore det inte för denna dragningskraft skulle även vi sväva i luften. Då nu allt strävar mot medelpunkten, så måste jorden och alla andra värlskroppar anta en klotformig skapnad. Men alla planeterna dras i sin tur mot solen, och skulle samtliga - den ena efter den andra - falla ned på den, om inte en annan kraft drev dem ifrån henne. De högstas händer har nämligen vid deras första skapelse givit dem en stöt, i kraft av vilken de i evighet skulle rulla framåt i en rak linje, om de inte av solens dragningskraft tvingades att fara i en båge. Bind ett snöre vid en påle satt i jorden, och fäst i snörets andra ände en fotboll; stöt eller kasta bollen rakt fram, så ser du att snöret (som föreställer solens dragningskraft) tvingar den att röra sig i en cirkel runt pålen. Och detta cirkelformiga lopp skulle fortsätta i evighet, om klotets rörelse inte hejdades av luftmotståndet och av gnidningen mot marken som det vidrör. På samma sätt ligger det till med världsbollarna, men dessa hejdas inte i sitt lopp av någon luft eller gnidning. Oktober 2001 1 2 >>