Här kommer den andra delen i Sölve Bergs artikelserie om Astronomins fantastiska värld (första delen finner du här). I detta avsnitt kanske vi får svar på den urgamla frågan: kan det finnas liv - på solen? M Å N E N Månen är jordens oskiljaktige följeslagare på dess årliga vandring kring solen; men han rör sig i sin tur kring jorden, och fulländar sin nästan cirkelrunda bana på 27 dagar och 8 timmar. Varje år svingar den sig således cirka 13 gånger omkring jorden. Han är 50 gånger mindre än jorden och endast 36000 mil ifrån den. Sitt sken lånar månen av solen; det är bara ett återsken av solstrålarna, som faller på månens skiva och därifrån kastas på jorden, ungefär liksom barn ofta uppfångar solstrålarna med en spegel och låter dem blända förare av bilar på motorvägarna. Månskenet är likväl inte fullt så bländande, men så är månskivan heller inget spegelglas. Ni vet, mina vänner, att månen varje månad förändrar sitt utseende. En tid ser man honom inte alls. Sedan visar han sig först som en bit avklippt nagel i väster på himlen. Nu tilltager han dagligen, tills dess man ser dess halva, och snart dess hela, skiva. Hur kommer sig dessa förändringar? Jag skall försöka att förklara dem för Er.   Den lilla cirkeln a skall föreställa jorden, b månen och c solen. Då nu månen befinner sig mellan jorden och solen, så blir bara den övre sidan upplyst (på bilden markerat med svart), och denna kan man inte se från jorden (a). Då säger man att det är nymåne, och nätterna är mörka. Sju dagar senare har månen tillryggalagt en fjärdedel av sin bana; han står då i d och vi kan från jorden se den västliga, upplysta sidan - detta kallas för första kvarteret. Ytterligare sju dagar senare har månen hunnit till e, där hela den upplysta sidan kan ses från jorden som en ståtlig men något fläckad fotboll och vi har fullmåne. Nu stiger han åter uppåt till f, där än en gång endast hälften av den upplysta sidan är synlig, men detta är den östliga sidan, och vi får då sista kvarteret.   Ofta händer det under fullmåne, att jorden kommer att stå i rak linje mellan solen och månen. Då kastar hon sin skugga på månen, och därigenom uppkommer månförmörkelser. Men ibland kommer också månen under sitt lopp i rak linje mellan solen och jorden, och kastar då sin skugga på jorden. Då skymmer han för oss hela solen eller delar därav, och på så sätt uppkommer solförmörkelser. Detta är en mycket förvirrande händelse i de fall då de uppstår när viktiga ligamatcher spelas. Månens lopp är alltid åt öster - från höger (den hand man hälsar med) till vänster (den andra). Vi tycker att han går från öster till väster, men denna skenbara rörelse kommer endast av jordens rotation kring sin egen axel. Månens framskridande mot öster, vilket uppgår till 13 grader (26 gånger solens bredd) förklarar varför han dagligen kommer längre österutifrån, och varje dag går upp ungefär 50 minuter senare än föregående dag. M A R S Mars kan särskiljas från de övriga planeterna genom sitt starkt rödaktiga sken. Den syns inte bara på morgonen och kvällen, utan hela natten igenom, och verkar vid midnatt vara mycket större än på kvällen. Mars är fem gånger mindre än jorden, och en halv gång till längre avlägsen från solen. Den behöver därför ett år och 322 dagar för ett varv runt solen. Med tanke på det stora avståndet torde solens skiva på Mars se mycket mindre ut (kanske som en amerikansk s.k. "soft ball") och dess sken är antagligen svagare. C E R E S ,  P A L L A S , J U N O ,  V E S T A Mellan Mars och Jupiter upptäcktes först år 1801, av Piazzi i Palermo på Sicilien, en hittills obekant liten svagt skinande planet vilken han kallade Ceres. Den är mer än 35 1/2 miljoner svenska mil ifrån solen, och gör ett varv runt denna på fyra år och sju månader. År 1802 upptäckte doktor Olbers i Bremen, på ungefär samma avstånd från solen, en ännu mindre planet, vilken man med teleskop kan se blott som en stjärna av åttonde storleken. Han kallade den Pallas. Två år därefter upptäcktes en tredje och 1807 en fjärde aldrig förr sedd planet, nämligen Juno och Vesta; den förre av professor Harding i Lilienthal, den senare av doktor Olbers i Bremen. Båda stjärnorna är små; Juno fulländar sitt solomlopp på fyra år och fyra månader, Vesta på tre år och sju månader. Juni 2001 1 2 >>