Oktober 2001 Moddlaren Utrikes slutligen om världsläget: Jag mår fysiskt illa av Leif T. T. Vrigstad Ända sedan attacken på World Trade Center i New York har Moddlarens huvudredaktion satt hård press på utrikesredaktionen för att få en kommentar till händelsen och efterkommande utveckling. Då vi inte har resurser för fortlöpande bevakning, och det dyker upp nya aspekter på problematiken hela tiden, har det varit svårt att leva upp till dessa förväntningar; nu kommer dock äntligen en redogörelse för vår syn på situationen.      Nätterna efter attentaten sov jag väldigt dåligt. Det var inte bara det ofattbara med just dåden i sig och deras offer, utan även den fruktansvärda oron över vad som komma skulle. Det blev förvisso inte som jag befarade, för jag var beredd på massiva katastrofer med en gång. Jag kände mig tillbakaflyttad till det ständigt atombombshotade 80-talet, men med en tiodubblad intensitet: jag försökte ta det lugnt och gick ut i skogen för att plocka svamp med mina svärföräldrar, men kunde inte för ett ögonblick koppla bort skräckfyllda fantasier om att komma hem till nyheter om att någon stad blivit fullständigt förintad eller åtminstone fått sin vattenreservoar förgiftad.    Den rena skräcken övergick i förtvivlan, när jag försökte få ordning i mitt huvud på diskussioner som fördes kring berättigat våld och "godtagbara civila förluster" – det kändes som om jag var ensam om farhågorna om att vedergällningsaktioner bara skulle trappa upp våldet och sända oss alla i fördärvet. När jag lyckades koppla bort dessa grubblerier, dök bekymren om ett växande islam-hat upp, och därefter tankar om det redan så plågade afghanska folket, och när jag inte tänkte på det funderade jag över varför vi inte har tysta minuter för alla andra katastrofoffer i världen... därefter kom tankarna på hur USA och västvärlden direkt och indirekt skapat förutsättningarna för terrorister, hur USAs "krig mot terrorismen" är ett tomt begrepp och hur det blir ett "heligt krig" med religiösa förtecken, och sedan var jag tillbaka i de första tankarna igen, och... och så vidare, och så vidare, och så vidare.    Och någonstans i allt detta var det meningen att jag skulle skriva en sansad text om situationen, använda min expertis, analysera, kommentera. Då vi inte har möjlighet att bevaka händelseutvecklingen dag för dag, och det händer saker hela tiden, är det förstås svårt att skriva någonting sammanfattande om det hela. Men jag har nu kommit fram till en beskrivning som gjorde sig känd för mig halv sex i morse, då den väckte mig och tvingade mig att gå upp och dricka ett par stora glas vatten.    Jag mår illa. Jag mår fysiskt illa. Jag har en vidrig känsla i magtrakten som jag aldrig haft tidigare i mitt liv, åtminstone inte av någon liknande anledning: jag mår illa av världsläget. Det är så mycket ont och eländigt just nu att jag inte längre orkar eller har lust till att analysera eller kommentera: jag mår ju bara illa. Mänskligheten gör sådana eländiga saker mot sig själv och världen omkring, och jag blir så trött. Fast trött har jag varit förut, det är ju inte precis något nytt med elände i världen; nej, men nu är det så mycket av människans lägsta egenskaper som gör sig påminda och tränger sig på, så nära så nära, att jag önskar att jag levde för några hundra år sedan när en nyhet från en annan del av världen hade tagit några år på sig att nå mig. Inte för att det hade varit bättre. Kanske. Eller – kanske?    Det är för mycket att ta in. Våra hjärnor är inte byggda för att behandla så mycket information, inte i den blandning som de kommer nu. inte min hjärna i alla fall. Så den kopplar ur sig själv, och låter kroppen ta smällen: balanssinnet drabbas först, jag vacklar och känner hur magen vänder sig. Jag vet ingenting mer om internationell politik eller samhällsanalys. Jag mår bara illa. Fotnot: Läs mer om de som inte fått några tysta minuter på www.epigon.nu. Läs de bästa kommentarerna om "USAs nya krig" på www.theonion.com. Uppdatering 2001-10-15 Efter de senaste dagarnas bombningar, personminor och mjältbränder har jag beslutat att sjukskriva mig från utrikesbevakningen för en obestämd tid framöver. Så, med Kurt Vonneguts ord "Christianity fails again" ringande i öronen säger jag farväl och önskar er alla god ro och lycka till. L.T.T.V.