Människor är pinsamma
Av Rebecka Molin, illustration: Myran Holmlund


Människor är pinsamma. Men pinsamheten ökar inte linjärt med antalet människor på samma plats – den ökar kvadratiskt. Att gå på konserter eller på bio är en enda lång utdragen plåga.
   Den var en onsdag i november. Vi hade ätit en soppa på Kulturhuset och tagit bussen ut till Djurgården för att se och höra Jonas Gardell i ”Livet”. Biljetterna var dyra och våra studiemedel skulle inte räcka hela månaden. Men när vi nu äntligen var i Stockholm ville vi inte missa Gardell.
   Vi kom till Cirkus i god tid. Det var redan mycket folk. De flesta såg ut att vara runt 30. Många var välklädda och verkade vara hyfsat välbärgade. Ingen halt eller lytt vad vi kunde se.
   Platserna var bra, vi var nära men ändå på lagom avstånd ifall artisten skulle få för sig att driva med någon i publiken. Man vill ju inte bli den som blir förnedrad inför en sådan lyckad publik. Vi kände oss trygga.
   Och så började föreställningen. Med en gång märkte vi att det var något som inte stämde. Publiken var dum. Alla dessa välklädda människor vi hade sett vid ingången var nu en enda stor massa och denna massa ville inte jag vara en del av. Folk skrattade och frustade på fel ställen. Någon i publiken hade ett gnäggande skratt som överröstade det mesta. Skrattet fick mer uppmärksamhet än mannen på scenen.
   Och när det inte var hästskrattet var det mobiltelefonsignaler. Självklart hade folk glömt bort att stänga av sina telefoner. Jonas Gardell var tålmodig men man märkte att han var lite besvärad.
   Det är inte alls ovanligt att publiken uppträder så här. När människor kommer i grupp i en mörk lokal blir den en enda organism, det är inte enskilda individer som agerar i denna massa. Då passar en del på att visa sitt rätta jag och bli dum, obildad och ouppfostrad. Och jag blir ofrivilligt en del av denna dumhet.
   Jag har säkert varit på tio konserter med Lars Demian. Det är inte något jag är stolt över i dag. Men när man är 16 år får man ha sina svagheter, min var män som sjöng om mystiska kvinnor som förför och dricker för mycket calvados. På alla dessa konserter fanns det en full kille som ville höra en speciell låt (”Alkohol”). Han ropade och skrålade tills han fick sin vilja igenom.
   Det konstiga med denna kille var att det spelade ingen roll var Demian spelade, killen fanns alltid i publiken. Och det värsta med honom var att han fick med sig övriga publiken. Det slutade alltid med att de flesta vrålade efter "Alkohol".
   Det är inte bara Lars Demian som drar till sig idioter. Ulf Lundell är ett ypperligt exempel på en annan karl som attraherar pinsamma människor. De gånger min syster har fått med mig på konserter med den gamle mannen har jag alltid plågats svårt, och då är det inte så mycket av musiken som av snusgrabbarna i publiken. På en Ulf Lundell-konsert får man finna sig i att publiken skallar ”Uffe, Uffe, Uffe”. Ibland utbrister någon stark kille att ”vi älskar dig Uffe”. Jag håller för öronen.
   Inte ens på en jazzkonsert kan man slappna av. Alltid sitter det någon jazzonanist längst fram och äger musiken. Han kanske inte vrålar och skriker som på Uffe- och Demiankonserterna men då och då slipper det ut ett ”wow” mellan hårt ihopknipna läppar. Övriga publiken hänger på och det är ideliga klapp efter vad de tycker är schyssta solon. Jag har slutat att klappa. Jag orkar knappt klappa efter konserten. Men det gör så klart alla andra och lyckas för det mesta att få in artiserna en gång till även om konserten var kass. Och så måste man sitta där och genomlida några nummer till innan publiken ger sig.
   Detta är bara några få exempel från verkliga livet där publiken har varit idiotisk. Då har jag inte tagit upp den pinsamma biopubliken. Jag har inte heller nämnt Cure-konserterna från slutet av 1980-talet då halva publiken bestod av små kopior av Robert Smith eller teknologpubliken som ropade till den engelska sångerskan att ”visa pattarna” genom en hel konsert och hon trodde att det var en hyllning och hennes ögon tårades av att vara så populär.
   Varför hör man aldrig någon skrika ”visa pungen” på en konsert? Vilka är det egentligen som glömmer att stänga av mobiltelefonen? Och gissa om det var en man eller kvinna som sa ”det finns två sorters fusionjazz, bra fusion och dålig fusion”?
   Kanske är det inte hela publiken som är pinsam.