Februari 2002

Sista brevet till Sverige
Text och fotomontage av Karl Kula

Jag har fått nog! Jag har sett, på plats i Salt Lake City, hur den svenska OS-ballongen sakta men säkert har tappat luft, och från att ha varit en stor och uppblåst – nästan pompös – ballong har den under de senaste dagarna rejält tappat luften. Men idag sprack den! Med besked. Och jag har fått nog!

Jag kan förlåta Per Elofsson, han är en pojkvasker och ett virus stoppar säkert inte honom i nästa OS. Jag kan förlåta curling-damerna, de får väl nog av sopning hemma kan man tänka. Nej, det var lite cyniskt. Jag kan förlåta Pernilla Wiberg, hon har redan vunnit det mesta som går att vinna. Jag kan förlåta Magdalena Forsberg, 2 millimeter hit och dit, ska det vara så mycket att bråka om. Men hockeylandslaget? Där finns det ta mig tusan inga förlåtande ord.
Hockeylandslaget, något vi alltid har kunnat vara stolta över, en bastion av nationell trygghet och vi-kan-också-anda.
Hockeylandslaget, tjugotvå käcka grabbar som förenar en vilsen nation med sina svettiga ansikten, snus under överläppen och floskel-intervjuer.
Hockeylandslaget, lika svenskt som falukorv, dalahästar och julmust.
Hockeylandslaget, som idag får mig att tänka på svek, sorg och slaget vid Poltava 1709.

Parallellerna är uppenbara, Sverige med Karl XII i spetsen underskattar fienden. En lätt seger tänker man, sedan ligger hela Ryssland öppet inför ”finalen”. Men svenskarna förlorade, helt oväntat. Var ligger Poltava, tänker ni? Tja, i Ukraina, inte långt ifrån den vitryska gränsen. Ständigt dessa vitryssar!
Efter den nesliga förlusten flydde Karl XII till Turkiet och återvände till Sverige först några år senare. Jag tycker att Hardy I och hans ”dragoner” borde göra samma sak.
Eller rättare sagt, jag bryr mig inte längre, jag har fått nog. Jag kommer inte att återvända till Sverige efter detta svek. Hardy Nilssons dolkhugg i ryggen, ”et tu Hardy”.
Jag stannar kvar här i USA på obestämd tid. Jag kan ju bli mormon, starta en ranch, byta namn till Charles Bullet och bli filmstjärna i Hollywood. Vad som helst.
Men till Sverige tänker jag inte återvända.
Inte efter detta. Jag har fått nog, jag emigrerar!

Goodnight Sweden whereever you are...
Karl Kula,
Salt Lake City, 20/2 2002