Februari 2002 OS-invigning, nationell mentalitet av Krister Levander illustration: Myran Holmlund Sittande framför OS-invigningen förra veckan börjar jag undra över hur man utformar en OS-invigning. Vad skall man tänka på? Vad har hittills gjorts i ämnet? Vilka är de nationella och kulturella yttringarna när ett olympiskt spel skall omges med festligheter?    Som med så mycket annat så började det med nazisterna. 1939 använde Tyskland de olympiska spelen för att visa det förbytta nya riket och för första gången fick olympiaden en riktigt pampig invigning och på den vägen är det.    I modernare tid finns det en rad invigningar som man kan studera, och notera skillnaderna i utförande och framställning. Inför OS 1980 fanns det bara två sökande städer, Los Angeles och Moskva. Som vi alla vet lade Moskva sina smutsiga händer på evenemanget, trots att unionen bara ett år tidigare hade gjort sitt intåg i Afghanistan. Man har aldrig varit speciellt noga med att utvärdera de moraliska värderingarna hos de nationer som skall få hamna i världens fokus (vänta bara till nästa sommar-OS). Förhållandet OS-nation och Afghanistan kan man också se starka paralleller till i år för den delen. ”Som med så mycket annat så började det med nazisterna.”    Den 19 juli invigde Leonid Brezjnev spelen. Det blev en uppvisning av mänskliga pyramider och mosaiker. Den stora ryska björnen var maskot, ty det här utspelade sig på den tiden då en maskot fortfarande skulle vara någonting som fanns i den fysiska världen. För övrigt var det klassiska kommunala övningar. 600 töser med bollar fick Idlaflickorna att se ut som en uppsättning av svansjön på Falu kulturhus. Lika många ryska gymnastiserande manliga, rosakindade ryssar fick den homoerotiska skalan att slå i taket.    Det faktum att det var just Moskva som fick skapa OS gjorde att flera nationer bojkottade evenemanget vilket i sin tur blev ryssarnas framgång. Det fanns en rysk gymnast som lyckades sno åt sig åtta medaljer!    Los Angeles fick trösta sig med spelen 1984 vilket vi som levde då givetvis kommer ihåg. Det var raketgubbar som flög för nästan egen maskin och på avslutningen sjöng Lionel Richie de obetalbara raderna:    ”Tom bo li de say de moi ya Yeah, Jambo Jumbo Way to parti' o we goin' Oh, jambali Tom bo li de say de moi ya Yeah, JUMBO JUMBO!” i den klassiska ”All Night Long”. ”Spelen i Atlanta 1996 gick till historien som de otrevligaste och mest fascistiska av alla.”    Detta var de första olympiska spelen som var organiserade av ett företag istället för en stad eller nation. De försökte för övrigt få med en vithövdad örn, men på generalrepetitionen fick den en hjärtattack och dog. Ett guds finger lika gott som något. Albertville i Frankrike ordnande den, i mitt tycke, mest fantastiska invigningen. Den 8 februari 1992 fylldes stadium av de mest besynnerliga varelser. En fantasivärld var skapad genom otroliga kostymer och fantastisk ljussättning. Det intressanta är givetvis att man på ett helt annat sätt fokuserade på individen. Det var inte längre mängden som skapade uttrycket. EN våldsamt vacker dräkt var mycket häftigare än att se 1500 skolungdomar vimsa omkring i rosa tights. Spelen i Atlanta 1996 gick till historien som de otrevligaste och mest fascistiska av alla. Detta trots stark konkurrens från uppenbara historiska spel. Bara för att följas av Australien 2000 som gjorde precis tvärtom, allting var trevligt och glatt. Givetvis speglar detta nationernas olika kynnen och inställningar. En del kanske vill säga att den amerikanska nationen är ett land för individen och den ensamma personens framgång. Trots det så är deras invigningar väldigt starkt normaliserade. Som den jag såg på tv senast. Några hundra ungar springer omkring med lyktor, ett litet ensamt barn var utsatt för hot. Men under mycket ”ooohhhoooaaa ooooaaa aaooooaaaa AAAAooooooo” från den tusenhövdade kören räddades han av goda andar. Det goda hade förskjutit det onda. Amerikanerna har fastnat i en Disney-genre värre än ryssarnas fäbless för tusentals skuttande damer med flaxande band.    Dessutom drog givetvis USA fram sina indianer som fick hoppa omkring i fjäderkläder likt Roger Pontare. Hur man nu lyckas kombinera Lilla huset på prärien med stolt och överlevande (?) urbefolkning. Nej, det gjorde Australien faktiskt bättre, kanske beroende på att de faktiskt har ett dåligt samvete?    Tacka vet jag Frankrike!