Stig Jackson:
Den odefinierade
galenskapens förkämpe
Av Lilla Sudden, illustration: Myran Holmlund
I den
första delen av vår nya serie av medarbetarporträtt
möter vi Stig Jackson, en gammal vän och kompanjon,
tillika stundtals motståndare och kritiker. Aldrig
inställsam, alltid utmanande: en kulturrebell som ständigt
går sin egen väg.
Moddlarens fick först kontakt
med Stig Jackson i början
av nittiotalet, då hans verksamhet i Kulturauktoritativa
Societeten Pff! började komma igång på allvar. Han
skrev brev och insändare till höger och vänster,
och ingen gick säker från hans beryktade krevader.
Särskilt väl minns vi hans upprörda och engagerade,
om än totalt obegripliga, brev från januari 1992,
som satte myror i huvudet hos bland andra Föreningen Gotländska
Konstnärer, Gotlands kommunfullmäktige, kronofogdemyndigheten,
arbetsförmedlingen, Visbys frimurarloge och Livets Ord
i Uppsala. Och han fortsätter oförtrutet, om än
lite mindre obskyrt, än idag: stora delar av hans korrespondens
finns att läsa på hans hemsida.
Att möta Stig Jackson är som att åka berg-
och dalbana. Hans oförmåga att hålla sig till ämnet är ökänd,
och han ifrågasätter nästan tvångsmässigt
det mesta man säger.
– Det är nåt i hjärnan. Jag har hoppat från det ena
till det andra i hela mitt liv. Det enda jag hållit mig till stadigt är
min hustru Norma.
Detta är en sanning med modifikation. Han har även
varit trogen sin
entusiasm för kulturen och konsten: parallellt med sitt livs slalomfärd
mellan olika sysselsättningar – sjöman, fabriksarbetare, lärare,
författare
och vaktmästare, för att bara nämna några – har Stig
närt en brinnande passion för konst, litteratur och film. Nu när
han sedan några år är sjukpensionerad har han mer tid att ägna
sig åt dessa intressen, liksom för sina barn och barnbarn – och
sitt otyglade brevskrivande.
– Det går ju lite grann i vågor, det
där, men ibland blir
det väldigt mycket. Och det kan vara både stora och små saker,
men ibland måste man ju bara säga ifrån när någonting
blir för dumt!
(Plötsligt tystnar Stig och drar sig fundersamt i skägget... lika överraskande
som hans plötsliga utbrott i till synes ovidkommande ämnen, är
hans oväntade tänkarpauser.)
– Ibland... känner jag att jag borde ägna lite mer tid åt
att skriva fler positiva brev, och inte bara klaga hela tiden... men oftast – som
det här med de som tog så illa upp när några sa att de
föredrog Castro framför Bush, jag menar visst han är en diktator
och Bush folkvald, men om man ser till faran för världen... var var
jag... kulturen... konsten... jag är mycket för att kritisera Dagens
Nyheters kulturdel nu för tiden, men det är bara för att de förtjänar
det.
Så där kan det låta när man samtalar med Stig: hetsigt,
intensivt, engagerat.
– Ibland tar jag kanske i lite för mycket, men oftast är Norma
där och bromsar mig lite. Norma, min klippa. Och så Bessie, förstås,
vår hund. Hon säger ingenting, men hon tittar på mig med en
speciell blick.
Ibland bromsas Stig även av sin sjukdom (som han inte vill tala om), men
det är sällan han kan hindras helt från sitt brevskrivande, och
närhelst något underligt, dumt eller kanske bara intressant fångar
hans intresse dröjer det inte länge förrän paret Jacksons
kreativt småstökiga lilla Visbyvilla ekar av datortangentknatter.
– Jag har stuvat undan min gamla skrivmaskin. Men ibland saknar jag att
byta färgband, det kändes terapeutiskt på något vis.
|
Maj 2003
