Februari 2001 BIO-PET 521 En ensam kvinnas sökande efter sanning av Thord Malm Anja Mellker Foto: Ludde Holm – Nej, jag har inte fått något stöd. Jag har inte fått några uppmuntrande ord, och jag har heller inte fått några medgivanden från officiellt håll. Hon låter allvarlig, bestämd, inte alls trött. Glimten i hennes ögon är som en liten eld, men den är inte närd av fanatism, vrede eller ens entusiasm, utan bara av en ytterst professionell hållning gentemot hennes värv - fastän hon inte får någon ekonomisk ersättning för sin möda. – Men jag måste erkänna att jag är benägen att ge mig på den punkten, att det skulle finnas ett mörkläggande från myndigheternas håll. Jag tror faktiskt att de inte är medvetna om problemet... det är ett sant mysterium. Kanske är det ett alldeles privat mysterium, men Anja Mellker har bestämt sig för att lösa det. – Ja, jag känner att jag måste reda ut det här, och ta reda på vad det är för någonting som förföljer mig. Men det finns ju inget källmaterial. Det är nu drygt fem år sedan Anja första gången blev verkligt medveten om fenomenet. Hon hade märkt det från och till i några år, men började plötsligt fundera över om det var mer än en slump, när hon kunde observera det tre gånger på en och samma vecka. – Sedan dess har jag fört noggranna kalkyler och gjort noggranna studier - ja, så noggranna som omständigheterna tillåter. Jag har kommit fram till att fenomenet inträffar vid ganska exakt 92 procent av mina biobesök. – Efter alla dessa år har jag inte lyckats få fram några resultat som tyder på sammanhang mellan typ av film, storlek på biografsalonger, ljudsystem eller biljettpriser... jag vet ännu bara det att nästan varje gång jag går på bio, en bit in i filmen - oftast i senare hälften - så kommer det. Klunk, klunk, kludunk... ljudet av en PET-flaska som faller till golvet. Men detta är ju en ganska rationell, fysisk företeelse - vad är det som får Anja att se det som någonting övernaturligt? – Det är jag inte så säker på att jag gör... men det känns konstigt att ingen verkar ha samma upplevelser som jag. Ofta kan mina vänner observera ljudfenomenen när de är på bio med mig, men de lägger inte märke till dem när de går på bio utan mig, så det verkar onekligen som om det är jag själv som förföljs av detta. Men ärligt talat bryr jag mig inte om hur det rubriceras, jag vill bara ha ett svar. Så jag försöker gå metodiskt tillväga. Jag har haft med mig dolda bandspelare vid nästan alla mina biobesök sedan 1996, ibland insmugglad och ibland medtagen med biografägarens medgivande, och jag kan lugnt säga att jag har konkreta bevis för att fenomenet verkligen existerar. Till dags dato har jag 521 dokumenterade pet-fall. Fast jag har ju inga förklaringar. Ja, det är verkligen mystiskt. Och medan vi inte kan komma med någon förklaring, kan vi i alla fall lova att Anja kommer att fortsätta sitt sökande efter sanningen. Om någon har liknande erfarenheter eller rentav tips - skriv en rad! Lyssna på Anjas bevis! Här är ett urval av ljudklipp från Anja Mellkers inspelningar från olika bioföreställningar - som ni ser är det olika sorters filmer som representeras, för olika målgrupper, med flera års mellanrum (vi har till och med tagit med klipp från två olika föreställningar av samma film, inspelade med ungefär en månads mellanrum i två väldigt stora salonger). Exakta datum och platser nämns inte, för att skydda biografägarna som givit sitt tillstånd till inspelningarna. På grund av de bristfälliga inspelningsförhållandena är ljudkvaliteten ganska låg. Passion Fish (1994, Folkets Bio-salong i södra Sverige) Independence Day (1) (1996, ganska stor bio, storstad) Independence Day (2) (1996 - månaden efter, halvstor bio, mindre stad) Fucking Åmål (1998, halvstor bio, liten stad) Toy Story 2 (2000, liten men modern salong, halvstor stad) I huvudet på John Malkovich (2000, medelstor salong, halvstor stad)