av Lars-Gunnar Midem

Varför har man låtar inom jazzen? En fråga jag ofta ställt mig då jag roat mig med att på en LP (vinylvarianten) sätta ner pickupen mitt i varje låt utan den minsta möjlighet att urskilja vilken låt som var vilken.

Allt låter likadant; en trummis och en basist bakom till exempel ett piano och en saxofon där alla hamrar på för sitt eget nöjes skull. Det som egentligen utgör själva låten, några ackord och en välkänd melodi, utspelas endast en bråkdel av låten inledningsvis samt ännu kortare avslutningsvis. Varför? Varför påstå att man spelar till exempel "My Favourite Things" när man egentligen spelar "Litegrann av My Favourite Things men mest hur som helst det får bli vad det blir"? Skippa "My Favourite Things" och spara in royalty-kostnaderna för tusan!
   Dessa intron och outtron, som är det enda inom jazzen som påminner om de låttitlar som står på konvoluten, är som handlingen i en porrfilm. Du häpnar, men tänk på det: en porrfilm (har det sagts mig) inleds med en kort handling eller dialog varpå själva meningen med filmen kör igång och sedan håller det på och håller på tills den lilla, lilla handlingen eller dialogen kommer tillbaka och filmen är slut. Karatefilm, samma sak: Kort handling/dialog, slagsmål och pang på bara tills handlingen/dialogen återkommer och filmen är slut.

Vidare finns det fler likheter mellan jazz och porr. Till exempel måste man besöka små rökiga klubbar i stadens skummare kvarter för liveuppträdanden. Den som inte nöjer sig med Louis Armstrongs 16 Greatest på budget-CD eller någon samling typ "Greatest Jazz Standards Of All Time" får oftast leta sig till små specialistbutiker med USA- och Japan-import till hutlösa priser. Detsamma gäller den som vill ha något mer än Slitz och Cafés kalender-bilagor. Det sägs att flertalet porraktriser är mer eller mindre neddrogade när kameran går. Precis som det är med de stora jazzstjärnorna.
   Jag är till fullo övertygad om att porr (till skillnad från erotik) är endast av ondo och borde totalförbjudas. Men varför är jag då inte lika säker vad gäller jazzen?

   Jag tycker visserligen att viss jazz borde förbjudas, till exempel extrema böjelser som jazz på dragspel och samtliga versioner av "Take The A-Train", men annars gillar jag jazz och kan inte få nog. Med vetskap om min perversa läggning plockar jag fram min specialkomponerade CD-R skiva: 74 minuter improviserade solon, helt utan intron och outtron. Pang på rödbetan bara, he-he!