|
av Stefan
Wesley
När jag skymtade Berwaldhallen kunde jag konstatera att det
gick snabbare än planerat att ta sig till Karlaplan. Tjugo
minuter kvar tills dörrarna öppnas och förfriskningarna
börjar serveras. Kungaskådarna och kändisspanarna
hade dock redan börjat samlas utanför avspärrningsrepen
vilka jag knallade förbi, hälsade käckt på
vakterna och klev in i entrén som gäst nummer fyra.
En kvart senare hade trängseln blivit bra mycket större
och väntan började bli jobbig. Dessutom kände jag
ett starkt behov av att snabbt leta reda på toaletten. Så
när dörrarna öppnats, min biljett blivit avriven
och ett program samt en Polar Music Prize-chokladask stoppats i
min hand styrde jag snabbt åt höger där jag såg
en rad med dörrar. Som aftonens första toabesökare
fick jag tända lamporna själv, men kunde strax därpå
efter ett välbehövt uträttat ärende bege mig
ut i vimlet och leta reda på förfriskningarna.
Man behövde inte leta mycket, för långa bord med
champagneglas stod överallt och det var bara att hälla
i sig. Väluppfostrad som jag är nöjde jag mig dock
med ett glas för att inte riskera behöva besöka toan
igen mitt under Bacharachs tack-tal.
Mitt första besök i Berwaldhallen,
så jag tänkte det vore trevligt att se sig om lite grann.
Så jag minglade runt lite hit och dit tills jag plötsligt
upptäckte att jag stirrade rakt in i en TV-kamera då
Lill-Babs höll på att bli intervjuad. Snabbt hukade jag
mig och försvann ur bild men i flykten råkade jag nästan
trampa Beatrice Järås på tårna. "Oj",
sa jag. "Hej" sa hon. Fast inte till mig, utan till en
annan skådis jag ej vet namnet på, och det var då
jag insåg att av alla i sikte var jag själv den enda
jag aldrig hört talas om tidigare.
Nu började det bli trångt och svettigt värre, men
även om jag ville gå ner en trappa till parkett-platserna
så stod det andra våningen på min biljett så
det var bara att ta trappan upp i stället. Betydligt glesare
med folk och jag kunde i lugn och ro ta en närmare titt på
chokladasken som inte alls innehöll godisar utan tre 3"
CD-skivor, en med respektive pristagare. Konstaterade snabbt att
Bacharach-skivan inte innehöll någon som helst överraskning
utan tre, något märkligt utvalda, låtar från
den nysläppta "The Look Of Love"-dubbeln (en musikaliskt
sett fullpoängare, men jämfört med Rhino-boxen finns
ett antal saker att anmärka på: två skivor i stället
för tre, några låtar utbytta mot engelska versioner
varav en med Pretenders (!?), samt i okronologisk ordning). Stockhausen-skivan
innehöll två stycken med piano och percussion och på
Moog-skivan berättar Moog själv om sin uppfinning. Ja,
ja, fin kartong i alla fall!
[Red. anm: den nämnda "Rhino-boxen", som även
den heter "The Look of Love", är en ytterst köpvärd
– och elegant! – samling, med Burt Bacharachs viktigaste
hits, i möjligaste mån framförda av "originalartister",
om man kan använda det uttrycket i detta sammanhang. 75 låtar!
Skivnummer R2 75339.]
Jag hade redan konstaterat att klädseln på folk var minst
sagt varierad. "Smart casual" stod det på inbjudan,
men om vissa besökare kunde man undra hur de ser ut när
de är finklädda om detta är vad de har när de
ska vara "snyggt ledigt". Di Leva med fru Katarina, båda
iklädda långa, vita klänningar, kom upp för
trappan och pratade med några äldre damer innan en vakt
kom springandes med fru Di Levas tappade sjal. Några jeans-klädda
slynglar såg ut att de hamnat helt fel innan Håkan Hellströms
trummis kom och gjorde dem sällskap.
Så var det äntligen dags för
insläpp i själva konsertlokalen och jag frågade
vakten hur man hittade till min plats (gång C, bänk 2,
plats 292) och han svarade "gå till gång C och
se efter bänk 2, plats 292". Mannen bredvid mig såg
bekant ut, och den pratglade farbrorn precis framför har absolut
figurerat en hel del i TV. Jag har dock ingen aning om när,
var eller varför. Där vi satt hade vi åtminstone
bra överblick över parkett-kändisarna och det gick
att lokalisera Per Gessle, Tomas Ledin och flera andra som man ju
associerar med högkulturell musik. Jag kunde se hur paret Di
Leva kramade om Gudrun Schyman innan de satte sig bakom A-Teens
(bredvid Shimoli på ena sidan och Nils Landgren på andra,
tre rader framför Svenne och Lotta). Högt däruppe
bakom scenens baksida, under högjudande fläktar kunde
vi fundera på vilken relation A-Teens egentligen har till
Bacharachs musik, Moog-syntar och Stockhausens experiment.
Sveriges Radios Symfoniorkester inledde eftermiddagen med att spela
ett par kortare stycken men så fort själva showen började
insåg jag att jag bara skulle få se baksidan av den
stora TV-skärm på scenen så jag följde ett
par andras exempel och knallade tillbaka till gång A där
man såg betydligt bättre, bara några meter från
Sissela Kyhle och ytterligare några från Bob Hunds gitarrist.
Ann Sofie von Otter sjöng Bacharach/Costellos
"This House Is Empty Now" alldeles lysande med Radiosymfonikernas
uppbackning men när Robert Moog skulle hyllas blev det aningen
tråkigare. Jag hade hoppats att Manfred Mann skulle köra
den gamla Bacharach-låt han spelade in för 35 år
sedan, "After The Fox", men han körde lite solo på
synten, vilket väl var rätt okej, men när boogie-kompet
kom in i en stund i mitten blev det bara jobbigt. Och ännu
jobbigare blev det när Stockhausen själv skulle "framföra"
sitt genombrottsverk från 1956. SVT hade tydligen försökt
stoppa detta alltför långa och tråkiga konstverk
och det är synd att de inte lyckades. Visst kunde det vara
intressant och njutbart om man fick chansen att koncentrera sig,
men det höll på alldeles för länge. Tomas Ledin
verkade dock njuta, eller så sov han. (När jag såg
sammandraget på TV senare på kvällen blev det hela
ännu sämre, då ljudet som egentligen kom från
alla möjliga håll nu bara kom från ett enda och
alla effekt försvann. Ganska värdelöst.) När
sedan Karl Bartos från Kraftwerk hållit sitt hyllningstal
tackade Stockhausen ABBA, antagligen utan att ha en aning om deras
koppling med Stikkan Andersson.
|
