 |
 |
 |
 |
||
 |
| Mars 2004 | ||
|
Carl-Isidor för vistraditionen in i den nya
tiden av Madeleine Bergmark
"Trubadur" är dock inte ordet Carl-Isidor själv vill använda. – Nej tack, jag vill kalla mig speleman. Men även det är en bur, som jag inte vill låta mig stängas in i. Jag vill vara fri att skapa som jag vill! Det är skapelsens frihet, frihetens skapelse. Och det gör han, minsann. Denne högst kreative 35-åring är inte bara högaktuell med CDn "Sånger för den försvunne trollkarlen" på det nyuppvaknade skivbolaget Betty Records, han har även just skrivit klart sin andra roman, "Det var de obändiga känslornas cirkus som förhäxade min sommar", och han har precis inlett arbetet på sin nya enmansvarieté, "Stagnelius, mon frère". Varietén är ett viktigt begrepp för dig, eller hur? – Verkligen, minns sagt, bien sur! Jag började min karriär som magikerlärling på diverse varietéer nere i Europa, och det var där jag lärde mig... att varieté, det är den mest oklanderliga analogin för livet självt man kan finna. Varieté, c'est la vérité, som jag brukar säga. Att stå där på en scen i Berlin, 18 år och för första gången full på absint, med tre jongleringsbollar i händerna... då märker jag den oerhörda, nästan smärtsamma, kommunikation jag får med publiken. Jag är ett barn, bara ett barn, och jag går rakt in i hjärtat på publiken, även fast publiken redan gått hem. Jag är den, den är jag, och ett barn ljuger inte. Varietén är jag, varietén är du; det är vi, dom, det är den lilla fågeln. Det är du, det är jag, det är alltets sannhet, det är sannhetens allt. Berätta om den nya CDn... – Det är en samling sånger om livet, kärleken och sanningen. Jag skrev dem under min senaste vistelse i Berlin, när jag vandrade hem till mitt lilla konstnärskyffe efter kvällarna på de underjordiska krogarna. Musikaliskt försöker jag visa på släktskapet mellan den svenska visan, folkmusik från olika delar av Europa, och du vet, klesmer, och... ja, all sann musik. Musik från hjärtat, som förmedlar de äkta känslorna. Den stora kärleken och sinnenas oförtrytliga avskildhet. Tillblivelsens storhet. Storhetens tillblivelse. Och texterna? – Ja, liksom i mitt romanförfattande är det förstås sanningen som ligger mig varmast om hjärtat även där, och då menar jag den verkliga sanningen... känslornas sanning. Sanningens känslor. Det mustiga, blodfyllda, det... mustigt blodfyllda. Det blodfyllt mustiga. Sinnenas estrad, estradens sinnen. Känslorna större än livet, livets känslor, känslornas liv. Har jag sagt det? Nej. Ja. Det är som... havets storhet, storhetens hav. Du skriver mycket om alkohol? – Jag skriver bara om sanningen. Och att möta ljuset. Och de man träffar i ljuset av sanningen. Det kanske är en analogi, har du tänkt på det? Och den här kvinnan som dyker upp gång på gång, Batseba... – Det är självklart en analogi. En symbolik. För kvinnan. Kvinnan med stort H, som i hjärta. Det allomslutande hjärtat. Den största kärleken, kärlekens storhet är störst. Kärlekens hav, de infernaliska känslornas stormande magnituder! Har jag redan talat om havet? Rymden! De rymdfarande musornas oändliga fallenhet för strålande extas! Extasens strålning! Jag vill väcka de sovande känslorna i min publik, få dem att känna den fullständiga livskraften i varietén, och det burleskt mustiga, den mustiga burlesken... livskraftens fullhet. Fullhetens livskraft. Sanning och sanning... men vad handlar din musik egentligen om? – Handlar och handlar! Den är ju tidlös! Människorna har alltid tagit sig ett glas, pratat med Nefertite och Jesus och Djävulen och fan och hans moster! Tror du det är så jäkla lätt att behöva skriva en massa låtar bara för att få brudarna intresserade, va? Det bästa man kan göra är att spela på den romantisk-cyniske trubadu-... sa jag det högt? Ja? – Jag menar förstås att det är hjärtats möte med ett annat hjärta, mötenas hjärta. Sinnenas estrad, estradernas.. eh, sinnen. Själarnas för... förlägenhet... förlägenhetens själ. |
||
|
||
