Mars 2001 musikbranschen sörjer en förlorad målgrupp av Madeleine Bergmark Mot en bakgrund av datorgenererade virvlande färgfält tittar en glasögonprydd ung man klädd i myskofta och med pipa i munnen klurigt upp mot åskådaren; han är i övre tonåren och fotomodellssnygg, men ska uppenbarligen låtsas som om han är runt femtio. - Det här var ändå väldigt återhållsamt, en smygstart skulle man kanske kunna kalla det, säger Peter Grundel. Vi hade originalen för de nästkommande fyra volymerna mer eller mindre klara, och där skulle vi höja intensiteten, så att säga, men... nu blev det ju aldrig så. Andras grannar: Vad lyssnar din granne på denna vecka? Vi frågar... Howard D Baker, musikproducent, Uppsala: 1. Björn Afzelius: Maria går på vägen 2. (Någon bortglömd grupp ingen minns): Jamboree (jobbig gammal folk-techno-hit) 3. Dia Psalma: Maria går på vägen Kommentar: – Tja, vad ska man säga. Det är bara de tre låtarna, om och om igen. Har varit så senaste veckan. det känns märkligt, men är ändå ett steg uppåt efter min förra granne, som bara lyssnade på en enda Magnus Uggla-samling, dagarna i ända, i ett helt år. Peter Grundel drar en djup suck. Han är marknadschef för Betty Records, som sedan början av nittiotalet etablerat sig som en av Sveriges flitigaste utgivare av samlingsskivor; deras serier “Really” och “Most Definitely” (som i april 2000 kom med jubileumsutgåvan “Most Definitely Music 100”) ligger inte långt efter Arcades “Absolute”-samlingar. Men alldeles nyligen gick Bettys största satsning på tio år i graven - innan den ens sett dagens ljus. - “Neighbourly Love 1”, den första volymen i “Neighbourly”-serien, skulle ha kommit ut i affärerna första juni, berättar Peter Grundel. Men två veckor innan skivan skulle mastras kom beskedet uppifrån om att projektet skulle läggas ner. Cheferna hade fått utrett av några IT-experter att marknaden mättats av MP3-explosionen. Grannarna hade fått sitt. Vi hade ingenting att tillägga. Planeringen av “Neighbourly”-satsningen inleddes i mitten av 90-talet, när man på Betty Records insåg att man behövde hitta en ny målgrupp, ett mer nischat område där man kunde vara före konkurrenterna och inte bara fylla ut luckorna. - Först kunde vi inte alls komma på vart vi skulle ta vägen, berättar Peter grundel. Vi tyckte att vi hade täckt in varje tänkbart smakspektrum, åtminstone de som var kommersiellt exploaterbara. Jag menar, “Really Music”-serien samlade de vanligaste hittarna, med spinoffs för “Really Classic” och “Really Lovely Ballads” och så, medan “Most Definitely” koncentrerades på dansmusiken. Vi gjorde några tappra försök att ge ut lite smalare samlingar, som “Really Goth” och “Most Definitely Post-Garage Neo-House”, men vi insåg snabbt att människor som gallrat ut så mycket i musikfloden väljer hellre själva vilka låtar de gillar och inte. Vad vi behövde var en grupp människor som var relativt homogen, inte alltför noggrann men ändå med vissa specifika krav, och samtidigt väldigt... eklektisk. På sitt alldeles egna lilla sätt. Och det var då vi kom på det. Grannar.   Fortsättning »