Om det hade gått en Ingmar Ingmarsson och plöjt och tänkt på samma sätt idag, så hade han inte ens hunnit fundera över hur otidsenligt hans jordbruk var innan hans tankar avbrutits av en elak elektronisk krevad av pip. Ty han hade antagligen, liksom de flesta andra runtomkring oss och kanske även du som läser detta, drabbats av den fruktansvärt fåniga farsot av idioti som svept över vårt land: mobiltelefonhysterin.

För all del: jag ska göra mitt yttersta för att inte direkt angripa själva teknologin eller dess möjligheter, för jag kan inte förneka att det finns poänger med att kunna bli nådd för vissa människor vars yrke kräver det, och jag kan inte förneka att det skulle kännas bra att - som försvarsramsan brukar låta - kunna komma i kontakt med räddningstjänsten om jag skulle kana av en enskild bergsväg med min bil, bla, bla, bla (förvisso skulle jag föredra en medhavd helikopter, eller kanske helst ha stannat hemma), men likväl känns det som om mobiltelefonin har spritt sig som en ohämmad jag-vet-inte-vad och skapat ett behov som åtminstone jag inte kan minnas fanns tidigare. Inte i denna omfattning. Aj. Men jag ska ta mitt resonemang i två delar. Problemet med mobilhysterin är i sig tredelat, där den första delen - fördelarna med de positiva möjligheterna - till syvende och sist vägs upp av de två övriga delarna: fördumningen och förnedringen.

Fördumningen
En stor del av mytbildningen kring det hysteriska mobil-behovet vilar på grunden som byggts upp med IT-samhällets framväxande: att i vårt nya samhälle är kommunikation basen för allt gott, och “information är fri”; skyfflandet av stora mängder information ska på något sätt öppna våra sinnen och göra världen upplyst och underbar. Problemen med dessa teorier uppenbarar sig dock snabbt: vad för information är det som man ska forsla fram i så stora kvantiteter, vem kommer den ifrån, och vad ska jag med den till? På ett alldeles liknande sätt är det med denna evinnerliga möjlighet att kommunicera telefonärt med människor hela tiden, att alltid kunna få tag på människor och att alltid kunna vara tillgänglig. Man tror att mycket kommunikation är lika med bra kommunikation, och man likställer på något sätt informationen och kommunikationen med intelligens, och så är det ju inte: man måste även behandla informationen, och man måste ha tid att arbeta med sina egna tankar. Men så många människor som nu är ständigt tillgängliga för varandra kommunicerar och kommunicerar men får aldrig tid att tänka själva, och det blir i längden fördummande. Tider då människor tidigare skulle få tid att tänka, bearbeta sina känslor och så vidare, ägnas nu åt att man “passar på” att höra av sig till den ene eller den andre - man kan inte koncentrera sig på upplevelsen av en promenad eller det meditatativa i att gå ut med hunden, utan man “passar på” att ringa någon eftersom man ÄNTLIGEN FUNNIT EN URSÄKT för att slippa ställas inför sina egna tankar och känslor, som trots allt kräver arbete.