Pelle och påskgropen
Novell av Ann Annas


Så var det då äntligen påsk.
Enligt Pelle var det här årets höjdpunkt, nu skulle han äntligen få utlopp för sina kreativa talanger. Och då talar vi inte om äggmåleri.
Nä, Pelle som var en liten 12-årig pojke, djupt rotad i den värmländska myllan såg fram emot att gräva årets påskgropar. I många hundra år hade lokalbefolkningen grävt påskgropar, alltid försåtliga sådana. Det gällde ju att samla så många falla-ner-i-gropen-poäng som möjligt.

Gamle Ove bakom kullen hade 56 påskgropspoäng, ett synnerligen svårslaget rekord. Det hade ju faktiskt stått sig i hela 42 år. Ove var i Pelles ålder när han en påsk fick jackpot i påskgropsgrävning.
Men det kan ju inte vara värre än att det gick att slå tänkte Pelle kaxigt. Det måste ju gå, och om nån skulle klara det så var det han, Pelle Edwardsson. Handlarens son, morgondagens nye påskgropsmästaren. Han såg redan rubrikerna framför sig. Snacket i byn. Har du hört... lille Pelle... vem hade trott det...

Pelle log för sig själv där han låg och skulle till och sova, imorgon var det det påskafton, den stora dagen, det var då det skulle ske.
Han hade satt klockan på fyra på morgonen, spaden låg under sängen. Allt var förberett. Även den "speciella överraskningen" den som skulle röna honom 25 extrapoäng. Han tänkte på överraskningen, det här kommer dom aldrig att glömma fnissade han, och somnade snabbt, fortfarande med ett leende på läpparna.

Nu kanske du undrar om det finns några regler kring denna märkliga sedvänja, och det gör det faktiskt.
Det gäller helt enkelt att få folk att ramla i en grop, 2 poäng per person. Det är bara påskgrops-i-ramlingar under påskaftons förmiddag som gäller. Man måste dock själv vara närvarande vid gropen för att på sätt "registrera" poäng. Visst kan man fuska, men det skulle ingen drömma om. Inte förr i tiden i alla fall.
Sen var det där med Pelles "speciella överraskning", den som ger 25 extrapoäng, men jag tror vi väntar att förklara det, läs vidare så får du se.

Pelle vaknade tidigt, innan väckarklockan ens hade ringt. Skönt tänkte han, då skulle ingen störa honom från att smyga ut, gräva årets gropar, och kanske - om allt gick väl - vara tillbaka till frukost.
Han ålade ut genom fönstret, klättrade ner för stuprännan och stod snart på gårdsplanen, med en ryggsäck på ryggen och en spade i handen. Solen skulle inte gå upp på ännu några timmar, men det skulle bli en vacker dag konstaterade Pelle. Mild och som gjord för påskgropsgrävning.
Han småsprang över gårdsplanen, över åkern och ner mot skogsdungen som han redan hade sett ut som ett lämpligt påskgropsmål. Genom skogsdungen skulle nämligen ett sällskap på c:a 50 grannbybor gå förbi om några timmar, på väg till dagens påskaftonsgudstjänst. Deras kyrka var nämligen stängd för reparation och nu var de tvungna att gå de 5 km som sträckan var till byn där Pelle med familj bodde. Det bästa i kråksången var just det att vägen gick genom skogsdungen.
Pelle började summera poäng i huvudet, 50 personer, alla kommer inte att dråsa i men minst hälften, säg 25 personer gånger 2 det är... 50 poäng, minst. Plus den "speciella överraskningen" det ger 25 poäng. Det blir... 75 poäng, rekord!
Med orden "Nytt rekord, 75 poäng" ekande i huvudet satte Pelle igång med att gräva påskgropar för fulla muggar.

Två timmar senare var han klar, svettig, smutsig och trött satte han sig ner och inspekterade sitt värv.
30 påskgropar hade det blivit, 30 gropar täckta med granris och gräs. Visste men inte att dom fanns där så var det omöjligt att se dom, så bra hade Pelle kamouflerat groparna. Den första gropen som sällskapet från grannbyn skulle stöta på tänkte Pelle nu fylla med den "speciella överraskningen". Han tog sin ryggsäck och gick bort till gropen som än så länge saknade granrisövertäckningen.
Ur ryggsäcken halade han upp en stor behållare med ett grumligt innehåll.
Hans fars påskapiss! Sådana var reglerna hur konstigt det än låter. Ramlar någon stackars sate ner i en grop med påskapiss så stipulerar det 25 extra poäng.

Pelle hällde snabbt ner vätskan täckte gropen med granris och började gå mot sitt gömställe bakom några stenar. Men vänta, vad var det där som lät? Pelle stannade upp och lyssnade. Något hade knakat till framför honom, vid hans gömställe. Märkligt.
Han stod stilla en stund i morgonsolen, konstaterade att han bara hade inbillat sig och började sedan åter gå mot gömsstället. Då brakade det till igen, denna gång lite högre, och närmare. Pelle stannade till igen. Vad var det frågan om? I nästa sekund kom svaret fram bakom stenarna där Pelle hade tänkt gömma sig.
En mörk gestalt hoppade upp i motljuset, ylande och viftande med armarna. Pelle såg inte hur många armar det var, men minst 6 stycken trodde han. Han backade sakta bakåt medans varelsen kom närmare honom. Han var grotesk. Ett deformerat ansikte, smutsiga kläder, ryckiga och konstiga rörelser. Ur munnen kom bara gurglande ljud. De sex armarna Pelle hade tyckt sig se vara bara två men varelsen var trots det inte desto mindre skräckinjagande.

Pelle backade och backade, varelsen gurglade sig närmare och närmare.
Precis när Pelle plötsligt såg något bekant hos denna märkliga uppenbarelse så försvann marken under Pelles fötter och han föll handlöst bakåt. Rakt ner i en påskgrop. Och naturligtvis den med påskapiss. Pelle låg tyst och andades, vågade inte röra sig. Där uppe stod varelsen kvar det visste han, Pelle hörde de gurglande ljuden men såg inget. Men plötsligt hörde han en bekant röst. Någon som talade om... "nytt rekord". Vad var det frågan om? I nästa sekund ser han hur Ove lutar sig fram och tittar ner på Pelle där han ligger på rygg i påskapiss.
– Ha, ha, ha den som gräver en grop åt andra, sade han skadeglatt och sträckte fram en hand för att dra upp Pelle.
– Men.. men, stammade Pelle.

– Blev du rädd för min Dymmel-utsyrsel? Ha, ha, det blev dom där utsocknes också, dom där som skulle till vår kyrka, du vet. Ja, jisses, dom föll i grop efter grop, där borta bakom kullen som jag hade förberett. 62 poäng på ett litet kick. Och nu du också, ja jisses, fnissade Ove och såg mer än nöjd ut.
Nej du, om man skulle gå hem och äta frukost, vi ses. Glad påsk förresten!
Ove vinkade till Pelle och gick snabbt ner för vägen mot sin stuga, Efter några meter vände han sig. Förresten, du måste nog bada, du luktar för djäkligt.
Sedan försvann han snabbt bakom en tall. Det sista som hördes var en glad vissling.
Kvar stod Pelle, ensam och pissvåt.
Fiasko, tänkte han. Fiasko. Och det värsta var att om några timmar skulle alla veta att Ove var ny påskgropsmästare och exakt hur det hade gått till.
Den dymmel-lymmeln hade stulit hans geniala plan utan att han hade anat något.
Pelle gick med böjt huvud tillbaka till sitt hem, spaden skrapade i marken.
Fiasko.