Sveriges
viktigaste morgontidning – om den fick säga
det själv – ondgjorde sig nyligen i massor av
artiklar över att Marie-Louise Ekmans glasskulpturer
var till salu på Kulturhuset. Detta skedde på
tidningens supertunga kultursida.
Den springande punkten var att det fanns
en prislista. Hu. Allvarliga saker. Man kan ju undra varför
ingen sa något när Ernst Billgrens mamma helt
öppet krängde hans tavlor på Liljevalchs
härförleden. Varför skriker ingen när
Ulla Friis säljer grafik på Göteborgs
konstmuseum? Eller när tavlor är till salu i
Ystads konsthall. Jag har själv köpt alldeles
utmärkt grafik där. Inga rubriker då heller.
Faktum är att alla konsthallar säljer det som
går att sälja, om konstnären vill det.
Det har pågått länge och det händer
ofta, jag lovar.
Hum, har den stora morgontidningens
kulturredaktion kanske inte sett en prislista tidigare?
Varit lyckligt förskonade? Aldrig besökt en
konsthall? Jag tror att det är värre än
så. De har sett listor, men blundat, förträngt,
skrivit falska rubriker.
I nämnda tidnings värld är
en prislista är ett fult och äckligt papper
ofta för säkerhets skull täckt av en plastficka
för att besökarnas fina fingrar inte ska komma
i närkontakt med de besudlande siffrorna. Dessutom
kan ju tidningen inte skriva om konst som är säljbar.
Där går gränsen.
Men alla vill ju skriva om Marie-Louise
och Ernst, för det är ju så äckligt
begåvade och liksom sexiga. Lite bedagade och slappa
i hullet, men ändå, finkulturellt läckra
i tryck. Därför gäller det att till varje
pris dölja sanningen: Ernst och Marie-Louise har
umgåtts med prislistor och tidningen har skrivit
om dem trots detta.
|
