|
Ett
ögonblick svischar snabbt förbi, det som du
nyss har läst är redan historia. Om ett tag
har du även glömt hela denna artikel - vilket
i och för sig kanske kan vara av godo.
Människan har hela sin existens försökt
att bevara ögonblicket, att frysa tiden. Från
grottmålningarnas dokumenterande av jaktens förlopp,
till våra dagars excesser i semesterfotograferande.
Allt ska "plåtas" - en älg på
300 meters håll. "Den där pricken är
nog älgen, eller är det Gudrun?" Hela
Notre Dame-katedralen ska försöka rymmas på
en yta av 10 x 13 centimeter - helst från ett
grodperspektiv. Man kan verkligen ifrågasätta
nyttan av sådana bilder. Men den här artikeln
handlar ju inte egentligen om den formen av fotograferande:
skjut-från-höften-bevisa-att-jag varit-där
bilder.
För som vi alla vet - det finns gott om undantag.
Bilder som verkligen lyckas frysa ett stycke tid, och
med ett innehåll som sammanfattar en epok, en
känsla, en karaktär.
Dessa "besjälade" bilder kan ju i och
för sig i undantagsfall vara tagna av en glad semesterfirare
på Kos, men det är väl ungefär
som tesen: "Sätt 1000 schimpanser framför
varsin skrivmaskin så är det någon
som lyckas skriva en Shakespeare-sonett". Vi pratar
om bilder där det krävs ett tränat öga
bakom kameran - inte en sjuhelsickes tur. Därmed
inte sagt att ett foto alltid är det bästa
mediet när det gäller att fånga ögonblicket.
Jag tänker exempelvis på Vincent van Goghs
idylliska skildringar av livet i en liten sydfransk
stad, eller Rembrandts självporträtt. Dessa
bilder har det naturligtvis tagit tid att göra
– men de lyckas ändå förmedla ögonblicket.
Förra
månaden samlades N.P.S. (National Photographic
Society) i New York för att försöka välja
ut förra århundradets bästa bild. En
till synes omöjlig uppgift kan man tycka. Juryn
bestod av 15 män och kvinnor med olika bakgrund:
fotografer, journalister, historiker och konstkritiker.
Juryns ordförande Adelle Lutz hade ingen lätt
uppgift att försöka sammanställa åsikter
från så många starka viljor. Men efter
två veckors täta möten hade man äntligen
lyckats ena sig kring ”århundradets bild”.
Alla var som sagt eniga kring beslutet, även om
fotografen Gene Byrd hellre hade sett "baby somnar
i gröten" som vinnare.
Han hoppade av juryn i vredesmod dagen innan det slutgiltiga
beslutet fattades. Den vinnande bilden blev tillsist
”Vilse i Storstaden” av fotografen Derek Grundman.
Juryns motivering lyder: ”Aldrig förr har
så få sammanfattat så mycket på
så liten yta. Denna bild sammanfattar Englands
själ, hjärta och historia.”
Vi låter till sist konstkritikern och galleristen
Karen Cuddeford komma till tals och analysera århundradets
bild. Hennes analys publicerades i juninumret av ”The
Photographer.”
"Det
är sällan man ser en så
perfekt avvägd bild, både när
det gäller innehåll och komposition.
Bilden är tagen på en gata i London
– eller är det en gata, är
det överhuvudtaget London? Ett rum, en
scen där människan får fritt
spelrum. Svagheter och styrkor ges lika värde,
får lika mycket plats att agera. Men
visst är det London – Big Ben i
bakgrunden går inte att ta miste på.
Detta är inte Kansas och definitivt inte
Bukarest. Se på färgerna –
den blå himlen som en symbol över
det brittiska imperiet och dess forna storhet.
Vanligtvis är det grått och regnigt
men idag skiner solen. Inte bara i London.
Det andas hopp.
Som en kontrast till det ställs den
gröna byggnadsställningen till vänster.
Till vänster – är det en slump
– naturligtvis inte. Här har vi
hela vänstervågen, Tony Blair och
hans anhang. Att bryta ner och återuppbygga
det som inte behöver brytas ner är
den känsla jag får. Gamla traditioner
slängs bort, det är bara det nya,
det moderna som räknas. Som om det vore
fel att kolonialism. Bilden bryts av när
en buss skär av sikten mot horisonten.
En röd traditionell dubbeldäckare
med bara en passagerare. På skylten
som täcker hela sidan på bussen
läser vi: ”la cava – the harlot”.
Det är nästan för övertydligt.
Bussen följs utav ytterligare en
”tradition”, den engelska taxin.
Vi ser bara fronten, resten är fördolt.
Rör den sig framåt, står
den still? Mellan bussen och taxin syns ett
smogmoln, som för att ytterligare betona
förvirringen mellan det gamla och det
nya. Molnet befinner sig precis under en skylt
som förbjuder parkering och två
stycken trafikljus som lyser rött. Förbud
att stanna, men samtidigt är det det
enda som man kan göra. Kan dualismen
jag nyss beskrivit sammanfattas bättre
– jag tror inte det. Genialiskt. Från
smogmolnet rör sig blicken uppåt,
uppåt längs Big Bens stolta skepnad.
Längst där uppe, oåtkomligt
för oss vanliga dödliga finns klockan.
Den står på tio över tre.
Varför? Det råkar vara exakt den
tid som Winston Churchill avled 1965. Och
med honom dog också det gamla England,
det som långt där nere kämpar
med näbbar och klor mot att rivas ner
och fördunklas.
Man vad är det vi ser i förgrunden?
En flicka, en japansk turist som ser till
synes vilsen ut. Jag ser den människan
som en fråga. Vilken väg skall
vi ta. Den gamla beprövade – den
vi vet fungerar – eller skall vi ta den
nya oprövade.
Svaret är ditt, varje betraktare av bilden
intar platsen som förvirrad turist. Vi
är alla turister i tillvaron. Har vi
tur finns det en ”Bobby” att fråga
om vägen – om de inte blivit bortrationaliserade
förstås."
Karen Cuddeford, Rhodesia, Maj 2001 |
|
|
