Den
stora schlagerbluffen
av Max
A. Entin, illustrationer: Myran
Holmlund
[Redaktörens anmärkning: Vissa namn har ändrats
för allas trevnad.]
Så hände det sig att årets stora TV-begivenhet,
melodifestivalen, skulle äga rum i det gamla göteborgska
hamnområdet Eriksberg. Eriksberg har i många år
varit i det närmaste öde sedan varvsverksamheten lades
ned för många år sedan, men sedan var det väl
något stadsplanerarsnille som insåg potentialen
i de gamla varvslokalerna. Resultatet blev Hotell 11, Eriksbergshallen,
den enorma bockkranen i upprustat skick, och en ruskig massa
bostadsrätter av svindyrt slag. Men en detalj är väl
fortfarande svår att göra något åt, och
det är det faktum att norra älvstranden fortfarande
anses vara fel sida om älven. Detta var nu något
som årets melodifestival i Eriksbergshallen kanske skulle
kunna råda bot på.
Nu råkar jag bo precis i krokarna.
På fel sida älven. Döm om min glädje över
att för en gångs skull bo precis där det händer.
Från köksfönstret kunde jag se alla enorma spotlights
som spelade på himlen under genrepet kvällen innan
den stora dagen. Dessa kunde jag också skåda på
närmare håll när jag promenerade förbi
schlagerområdet, då jag skulle ta Älvsnabbenbåten
till andra sidan. Jag hade lite tid att slå ihjäl
innan båten kom, så jag smet in och köpte ett
program. Det kunde ju vara lite kul att ha där framför
TVn, om så bara för känslans skull. Vi visste
ju ändå att vi bara skulle sitta där och skratta
ihjäl oss åt eländet, men vadå.
Nå, festivalen skådades
i sällskap av tacos, och jag kunde konstatera att åtminstone
jag tyckte att rätt låt vann. Mina medtittare höll
inte med.
På hemvägen tänkte jag att jag skulle titta
in och se om det kanske var någon efterfest på gång.
Det skulle ju inte kosta mig någon extra energi att göra
det, och när något nu för en gångs skull
hände i grannskapet så kunde det ju vara kul att
åtminstone ha tittat förbi.
På Älvsnabbens fördäck,
där jag stod och rökte, blev jag tilltalad av en tjej
som bad om en cigarett. Vi började prata, och det visade
sig att hon var på väg till efterfesten. Hon ingick
i kretsen kring Mille Kramfors. Efterfestbiljetten hade kostat
henne 200 kronor, men då skulle det ingå mat och
dryck. Jag insåg att kvällen nog skulle ta slut snabbt
för min del, men hon uppmanade mig att åtminstone
försöka ta mig in.
Framme vid Eriksberg hade folket flyttat
sig från Eriksbergshallen till Hotell 11. Att ta sig in
i hotellets foajé var inga problem, och redan där
började bekanta ansikten dyka upp. Men i dörren till
festlokalen stod en bastant vakt och kontrollerade mycket nogsamt
folks biljetter. Läget verkade hopplöst. Jag försökte
påtala detta för tjejen från båten, och
började säga hejdå, men hon sa att ånej,
vi syns därinne, detta fixar du. Hmmm. Kejrå. Men
hur? |
