Maj 2003 Det unika folkstyrets ö av Stig Jackson, illustration:Myran Holmlund Någonting häpnadsväckande har hänt i den gotländska naturen. Faunan har fått tillökning! Och det är inte Gud Fader som stått för knoppningen, utan alldeles vanliga gräsrotsmänniskor som efter år av kamp mot tröga och motsträviga myndigheter lyckats berika de gotländska skogarna.     Samlas runt mig och lyssna noga, för nu ska jag berätta hur det gick till när rådjuren kom till ön. Min berättelse börjar för i runda slängar tio år sedan; då pågick som bäst en livlig debatt i de lokala tidningarna. ”Stiftelsen rådjur på Gotland” förde en intensiv lobbyverksamhet för att få utöka det gotländska djursortimentet.     Men det fanns hinder i vägen för rådjursförespråkarna. Många menade att rådjuren skulle bli en börda för ön: de skulle äta upp växter i folks trädgårdar, och de skulle bli en trafikfara där det tidigare knappast funnits större vilda djur att köra på än rävar. Man påstod också att det enda rådjursivrarna egentligen ville var att ha någonting att skjuta på, och det verkade vara ett alltför ovärdigt eller rentav blodtörstigt skäl att införa en ny art i en ös känsliga ekosystem. Rådjursentusiasterna kunde dock försvara sig. Det var inte alls bara jakten man var ute efter; rådjuren skulle komma alla till gagn, eftersom de ju är så vackra att se på. Och vad gällde trafikfaran, kunde en insatt insändarskribent berätta att det minsann inte är värre att köra på ett rådjur än att köra på en hund. Och alla som någon gång kört på en hund, eller haft en hund som blivit påkörd, kunde förmodligen se rimligheten i detta argument. Rådjursfantasterna arbetade likväl fortfarande i motvind. Majoriteten av gotlänningarna verkade alltjämt tycka att det här med rådjur var en dålig idé. En förmodligen satirisk insändare signerad ”Stiftelsen storvilt på Gotland” hävdade att det fanns många fler och bättre argument för att plantera in elefanter på ön, än rådjur.     Och till slut verkade det som om slaget var förlorat för de rådjursintresserade. Lagen tillåter ju inte att man planterar in nya djurarter hur som helst på en ö, så tillstånd behövdes för det önskade förfarandet. Men de beslutande makterna avslog ansökan, trots all upplysningsverksamhet som bedrivits. Dock: nöden är som alla känner till uppfinningarnas moder, och inte skulle rådjursivrarna låta några lagar och förordningar stå emellan dem och deras åtrådda villebråd. För vad är väl demokrati värd om vanliga enskilda medborgares önskemål ska behöva hindras av begrepp som ”majoritet” och ”allmänhet”? Sålunda räknade man ut att lagarna om att inte plantera in rådjur kunde kringgås, genom att helt enkelt plantera in rådjuren i alla fall. Metoden var enkel men genialisk: att ha rådjur i hägn gick ju för sig, och det händer att - hoppsan! - några djur då och då lyckas ta sig ut i det fria. Så genom att ”glömma” stänga grinden några gånger och lita till kreaturens längtan efter frihet, kunde man lugnt vänta på att deras kärlek skulle börja spira och skogarna befolkas... Så, 2002, var det dags för den första officiella rådjursjakten. (Faktum: rådjuren är här för att stanna.) Fällningen av den första rådjursbocken skildrades i lokaltidningen med det sedvanliga jaktjournalistiska dravlet om att det är en kamp på lika villkor, som om den ena parten inte alls var ett värnlöst djur och den andra parten inte alls var en gevärsbestyckad människa med ett enda mordiskt syfte. Rapporterna om bilolyckor börjar trilla in, och trädgårdarna har visserligen klarat sig än så länge, men frågan är givetvis vad som händer om några år, när rådjursstammen uppnått förutspådda 20 000 individer.     Jägarna har förstås hamnat i en prima position, för nu är det nödvändigt att skjuta rådjur, för att hålla stammen nere. Det är inte nöjesjakt, det är inte dödande för dödandets skull, för nu måste vi ju skydda husägarna, trädgårdsinnehavarna, bilisterna. För bara några år sedan behövde inga rådjur skjutas på Gotland, men på ett decennium har en liten grupp fanatiker ändrat en hel ös natur genom att helt fräckt skita fullständigt i lagar och demokratiska beslut, liksom i etik och moral.     Samtidigt har jägaridioterna gjort allvarlig skada på sin klassiska gamla drapa om att ”vi jagar inte för att det är roligt att döda djur eller för att bevisa vår manlighet, utan vi vårdar viltlivet eftersom vi sitter på ovärderlig kunskap om balansen i naturen och bla, bla, bla...”     Det är lätt för var och en att se att grunden för den gotländska rådjursjakten är blodstörst. Ren och skär blodstörst. Något rättsligt efterspel är förstås inte att vänta; det anses väl omöjligt att fastställa vilka som har släppt ut rådjur ur sina hägn. Men enligt min mening är det en chimär - fanns det någon vilja att komma åt brottslingarna (för kom ihåg, det är brottslingar vi talar om, personer som för sitt eget höga nöjes skull brutit mot lagar och för alltid förändrat öns djurliv)... fanns det någon som helst vilja att komma åt dem, så nog skulle det gå. Lite undersökande verksamhet, några intervjuer och lite slutledningar så skulle åtminstone lite allmän förödmjukelse kunna åsamkas förövarna. Men vilja finns förstås inte, och med största sannolikhet finns det bland rådjursutsläpparna högt uppsatta individer, kanske även inom de institutioner som vanligtvis ägnar sig åt att motarbeta brottslig verksamhet. Personligen skulle jag föreslå, som minsta åtgärd, att gotländska jägare förbjuds att skjuta rådjur. All ”nödvändig” gotländsk rådjursjakt torde i stället uteslutande skötas av kompetenta jägare från fastlandet, så att de skurkaktiga gotländska rådjursinplanterarna inte får skörda frukten av sin brottsliga och moraliskt vedervärdiga sådd. Även detta är förstås rent önsketänkande. Om det är gott eller ont kan jag låta dig avgöra, kära läsare, men de som är ansvariga för inplanteringen av rådjur har i alla fall visat oss en sak: om du vill göra någonting stort, men alla andra är emot dig, har du alltid möjligheten att göra det ändå. Chansen finns att du kommer undan, vad lag och rätt än säger.     Det är en ny sorts demokrati, och Gotland verkar vara en ypperlig plats att testa teorin.