Av Mette Brunell

Påsken, vår största och populäraste helg, har en historia som är lika fascinerande som den är lång. Många i vårt land lever med föreställningen att påsken är en kristen helg som firas till minne av Jesus död på korset, men detta är förstås – som så mycket annat som har med kristendomen att göra – en missuppfattning.
    Inom judendomen fanns ju pesach långt därförinnan, och hos flera europeiska förkristna religioner finner man fester till vårgudinnan Eastres ära. Men påsken går faktiskt ännu längre tillbaka än så. Man har kunnat påvisa att nästan alla kulturer och civilisationer, på alla kontinenter, har eller har haft högtider ungefär vid denna tid på året som fokuserat på ämnet skam och skuld. (Eastre var ju som bekant inte bara vårens gudinna, utan även skammens och det dåliga samvetets gudinna, tillika gräsets, bäckarnas, stukningarnas och andnödens gudinna.)
    Många av våra käraste påsktraditioner har vi gemensamt med de allra flesta av dessa andra kulturer och religioner, nu liksom i historisk tid: äggen, kycklingarna, gropgrävandet, brygdblandandet, tråkningen av småsyskon – listan kan göras lång. Det verkar som om det finns ett universellt behov hos människan att ha en högtid då man samlas, äter ägg, gräver gropar och känner skam. Men vad kan då detta bero på?
    Somliga forskare tror, att det redan i mänsklighetens barndom, när människans moraliska tänkande först började utkristalliseras, skedde en sorts grupperande av de mänskliga egenskaperna som har mer eller mindre cementerats och hänger kvar ännu idag. Enligt denna lära var det det när den stora skamlösheten och hänsynslösheten tog över människans psyke, som skammen isolerades i en egen liten del av hjärnan. Denna fick sedan utlopp endast under en mycket kort tid på året, medan människan under resten av sin tid dominerades – då liksom nu – av sitt obetänksamma, ansvarslösa beteende.
    En annan effekt av denna förträngning av samvetet, ser vi i de vanligen förekommande visioner av monstruösa varelser som förknippas med de olika kulturernas varianter av påsk; runt denna tid anses ofta skogarna hemsökas av hemska monster (materialiseringar av vår kollektiva skuld) som gärna hoppar på folk och rövar bort små barn. I Tyskland kallas varelsen "Der Dimmel", i Frankrike "Le Dumle", och här i Sverige känner vi honom förstås som "Dymmeln".
    Sålunda har vi än idag påsken kvar för att åtminstone en gång om året få utlopp för våra rättmätiga känslor av skam och skuld. Ett skäl till familjesammankomster så gott som något.