Av Anna Engman Stavberg
(även illustration)

Någon fick uppenbarligen för sig att 24 dagar var för lång tid att vänta på ljusets högtid mitt i mörkret. Häpp: Lucia, den meningslösaste högtiden på året. Ja, ni kan tycka att det är mysigt att gå upp tidigt och se på levande ljus och dricka glögg och äta pepparkakor och tystnaden och lugnet och hela kalaset, men Å ANDRA SIDAN: när väl luciatåget kommit på plats, finns det något mer bedövande tråkigt?
     Bortsett från en eller två staffansvisor (mer om dem senare), någon totalt meningslös pepparkaksgubbelåt och några irriterande verser (”när första ljuset brinner, och något luktar bränt”, osv), så består hela spektaklet av sång på sång med exakt samma innehåll. Hon kommer med ljus i sitt hår. Nu kommer hon. Hon skrider in och med ljuset. Ljuset hon bringar i lussetid och en bricka med ljus och i midvintertid hon kommer, hon kommer med ljus.
     ”Hon var ett helgon, va, och hon gjorde nåt... bra... och så dog hon... i Italien eller så, fast hon ska vara blond och väljas i lokaltidningarna”. Mer än så vet ingen, man bara flockas kring detta idiotiska evenemang som man VET – ja, man vet kanske inte, man glömmer, det är inte förrän man sitter där och första sången efter intågandets tunga fjät satt i gång, första versen av minst femton-tjugo meningslösa verser (hon kommer till stugan med ljus i sin brygd), som man kommer ihåg att JAVISST JA, det är ju DÖDSTRÅKIGT att sitta här och lyssna på sång efter sång efter sång med femton-tjugo verser var som alla har som enda budskap att hon kommer i mörkret och bringar ljus i midvintertid hon kommer med ljus till vår stuga. Dessutom denna krona, vems idé var egentligen den? Levande ljus på huvudet? Det är opraktiskt, farligt och ärligt talat, det är ju faktiskt inte ens fint! Det ser bara dumt ut! Levande ljus på huvudet! Inte undra på att allt måste gå så långsamt! Och don't get me started on the strutmössor och stjärnor på pinnar..!
     Det enda någon kan komma på för att variera eländet lite är ständigt nya variationer på luciasångerna. Nya arrangemang, nya stämmor. Ingen skillnad. Sångerna är desamma, och på något sätt ligger de ständiga nyarrangemangen i deras natur, så ju mer de görs om desto mer desamma blir de på något vis.
     Och staffansvisorna, ja. Eller visorna och visorna – det är en visa, i femtonhundratusen olika versioner (det är nästan helt sant, jag hörde ett radioprogram om det härom året) MEN lussetågen håller sig till en eller två av högst tre versioner. Ingen skillnad egentligen, om det är ”vi tackom nu så gärna”, ”gossar låt oss lustiga vara” eller ”ira, ira, ira falleralla”, det är ändå samma outgrundliga idioti om någon Staffan-stolle som vattnar sina fålar – vem har NÅGONSIN förstått det där, egentligen? Jag vet att det är hästar som får vatten att dricka, men jag förstår det fortfarande inte. Då hjälper det inte om det sjungs tre verser för varje fåle där färgerna gås igenom och vem som rider på dem och hur de vill ha sitt vatten och fan och hans moster, jag vill bara att de ska tåga ut någon gång men först ska de sjunga några sånger till om att hon kommer med ljus och i midvinterskrud hon skrider sitt fjät med en tuva av ljus i den mörka stund i vårt svarta hjärta på jordens mörka rund och varför kan de inte arrangera fiskdamm och BARA fiskdamm, inget av allt det här meningslösa, tragglande, ALDRIG förnyade eller STÄNDIGT irriterande förnyade ritualsjungandet?
     Lucia är helt enkelt otroligt dumt. Lägg ner. Tack för ordet.