Frågespalten "Kära arg & besviken..." tar upp alla möjliga frågor, vare sig det handlar om personliga problem, relationssvårigheter, samhällsproblem eller heminredning. Om du har det svårt - tveka inte att skriva och fråga! "Kära arg & besviken. Jag tror jag måste ha missat någonting... när hölls den tysta minuten för alla de som dog i jordbävningen i irakiska Bam? Jag tyckte det var rörande med den stund som hölls efter elfte september-dåden, och såg fram emot att visa samma medkänsla efter denna fruktansvärda naturkatastrof. Men informationen om tidpunkt för hedrande verkar inte ha gått ut ordentligt, åtminstone har den inte nått mig. Hur ligger det till egentligen?" Ann-Mari Minstrell Ann-Mari, jag måste erkänna att jag inte har tänkt på detta förrän du nu tar upp det, och det gör mig både arg och besviken. Någon tyst minut för offren i Bam har mig veterligen inte hållits, och det gör mig arg. Jag blir besviken på mig själv, för att jag inte tänkt på det. Vidare blir jag arg för att de båda händelserna värderas så olika: visserligen var elfte september-attackerna mycket speciella, i och med att det handlade om direkta illdåd, men å andra sidan lär det inte ha gjort någon större skillnad för de direkt drabbade i Bam att det var moder jord som låg bakom... och tänk, det dog tio gånger så många människor i Bam som i New York, men nu efter ett par veckor har alla glömt bort händelsen! Självklart ligger det en sorts rasism bakom detta, kanske omedveten men likafullt närvarande. Jag blir dessutom besviken över att vi lägger så stor vikt vid något så fånigt som "tysta minuter". Ja, det hela gör mig så arg och besviken på så många plan att jag tror jag måste sjukskriva mig ett par dagar.  "Kära arg & besviken. På Moddlarens webbplats finns nu två inlägg som i mitt tycke är i tråkigaste laget. Det har gått för långt, var kommer alla tama glädjeförstörare från. Jag menar, de som sitter tysta i publiken och inte vågar ge luft åt sina känslor av rädsla för att någon av motsatt kön skulle börja skämmas. De som aldrig ropar bravo, de som aldrig ställer sig upp och sjunger med i extas, de som aldrig kastar rosor.    Killar som tjejer är oftast lika trista.    Har ni provat att ge er hän någon gång, skrika lite i falsett eller sjunga med så högt ni bara orkar, eller skratta så att ni får kramp i magen.    Och om någon skulle råka skratta på fel ställe, eller i fel tonart, vad gör det. Sluta upp med att skämmas - livet är för kort för det. Om folk är lite pinsamma, vad gör det. Det finns viktigare saker att ta ansvar för här i världen - om man vill ta ansvar. Och ska man orka ta ansvar så behövs det nog forum för ohämmad publikglädje.    Sist med inte minst: om någons beteende stör så att det går över alla gränser, sitt inte där och tig och lid. Sluta upp med att skämmas, våga säga till, våga ta ton." Vera-Victor Bugge "Vera-Victor", jag måste erkänna att jag är en av dessa tråkiga människor du önskar det fanns färre av. Jag har aldrig varit särskilt spontan av mig, och vart har det lett mig? Jag är förstås inte nöjd med det – men vad ska jag nu göra? Fylld av ånger inför ett liv som kan tyckas bortkastat, känner jag mig både "Kära arg & besviken, jag tycker det är tråkigt att det syns så mycket elände i massmedia. Det är bra att det finns ställen dit man kan vända sig när man har problem, som till exempel denna spalt, men det vore ändå trevligare om det kunde komma fram en mer positiv bild i slutändan. Vad tror du?" Bekymrad "Bekymrad", det är sant som du säger, och inte minst avspeglas det i de brev som kommer hit till mig. Jag känner mig väldigt besvärad och blir samtidigt lite arg på att jag själv inte tas på allvar. Det är lätt att känna sig ilsken och sviken, och det gör jag. "Kära arg & besviken, för några veckor sedan hittade jag den här bilden i mitt hemarkiv. Helt oväntat föranledde den en störtflod av oförklarliga nostalgiska känslor i mitt inre - jag kom att påminnas om en tid i vårt lands historia då vårat politiska liv var, om inte direkt friskt, så åtminstone spännande och färgglatt! Min nästa reaktion var givetvis skam och förlägenhet. Jag har under tiden som gått brottats med mina motstridiga känslor och vet inte vad jag ska ta mig till. Kan du hjälpa mig att komma till rätta med min kluvna själ?" Margit Margit, det gör mig ledsen att känslor som de du beskriver florerar i dagens Sverige. Jag har väldigt svårt att uppbåda kraft för att ta mig igenom min vardag och det är medmänniskornas oförmåga att se de politiska konsekvenserna av sitt handlande som orsakar de ständiga ångestattacker jag plågas av. Jag är medveten om att det kan låta som en klyscha, men jag vet faktiskt inte hur jag ska orka med alltsammans.